This just in: Du kunde haft sovmorgon!
Så, den uråldriga frågan. Finns det egentligen någon poäng med att gå på föreläsningar, eftersom all information ändå finns i böckerna och de två timmarna i fråga oftast består av dötid (den "akademiska kvarten"... urgh... ej inräknad)? Idag fick jag till sist svaret:
Översättning: Nej, det finns ingen poäng. För även om du går dit och snappar upp lite schysst info så måste du ändå slå upp skiten i någon av dina 10 overpriced böcker som du köpt med delar av de pengar som du sedan ska betala tillbaks till Förbundet Förenta Gamar, ehm, jag menar CSN. Och nej du kan inte heller strunta i att fixa böckerna för se på fan om det inte finns två stycken meningar du måste citera i en av dina tentor för att klättra över G. Totally värt 300 spänn. Det är många öl. Förr hade jag sagt "det är många tuggummin", men nu har de ju tagit bort 50-öringar så nu blir inte den metaforen lika stark. Livet suger.
Iallafall...
Å andra sidan är det kanske bra, för det finns ju faktiskt folk som blir sjuka, eller har andra förhinder. Och de ska ju ha en chans att prestera, så föreläsningar kan ju samtidigt ej vara för viktiga. Blablabla.
Hursomhelst fnissar jag diaboliskt åt allmänheten, och sover glatt vidare på föreläsningsdagarna. Samt avnjuter den sjuka stress som jag möts av när det är dags för en ny tenta. ... ... en stress som även folk som faktiskt går på föreläsningarna tycks erfara!
Vilket jäääävla status QuoOooOuuoOOoeeOoo (uttalas Kjoouuååhhäo).
/A
Översättning: Nej, det finns ingen poäng. För även om du går dit och snappar upp lite schysst info så måste du ändå slå upp skiten i någon av dina 10 overpriced böcker som du köpt med delar av de pengar som du sedan ska betala tillbaks till Förbundet Förenta Gamar, ehm, jag menar CSN. Och nej du kan inte heller strunta i att fixa böckerna för se på fan om det inte finns två stycken meningar du måste citera i en av dina tentor för att klättra över G. Totally värt 300 spänn. Det är många öl. Förr hade jag sagt "det är många tuggummin", men nu har de ju tagit bort 50-öringar så nu blir inte den metaforen lika stark. Livet suger.
Iallafall...
Å andra sidan är det kanske bra, för det finns ju faktiskt folk som blir sjuka, eller har andra förhinder. Och de ska ju ha en chans att prestera, så föreläsningar kan ju samtidigt ej vara för viktiga. Blablabla.
Hursomhelst fnissar jag diaboliskt åt allmänheten, och sover glatt vidare på föreläsningsdagarna. Samt avnjuter den sjuka stress som jag möts av när det är dags för en ny tenta. ... ... en stress som även folk som faktiskt går på föreläsningarna tycks erfara!
Vilket jäääävla status QuoOooOuuoOOoeeOoo (uttalas Kjoouuååhhäo).
/A
Inte En Jävla Blogg Till!
Det fick bli titeln på det här inlägget, för så kommer samtliga i min beundransvärda bekantskapskrets tänka när de om en liten stund ser mig länka detta på Facebook. Jo, så är det, en jävla blogg till. Men det finns en skillnad: Denna blogg har ett genuint godtagbart kriterie bakom sin existens. Den är livsviktig. No kidding.
Jag är bipolär. Liksom många andra i våran expanderande och paranoida värld lider jag av allvarliga humörsvängningar (sätt in onödig statistik här). Spontana följdreaktioner:
---
Person: Men Andie, alla har väl humörsvängningar?
Mr. Awesome Andie: Ja, men det skiter jag i. Jag har papper som bevisar mitt mentala läge. PAPPER, FFS! Mina problem > dina, noob.
Person: Men barnen i Afrika...
Mr. Awesome Andie: Haha, ja, dem ja...
---
För övrigt, "barnen i Afrika", vad är grejen med det? Är det så jävla oacceptabelt att må dåligt i underbara Sverige att våra känslor måste undermineras genom en irrelevant, och EXTREMT UTDATERAD, metafor för svält? But I digress...
*Harkel*
Hursomhelst, nu är väl nästa logiska tanke (antar jag?) att detta kommer vara en enormt hatisk, självcentrerad, ja rentav egoistisk, samling texter som skildras utifrån min (överlägsna) syn på världen? Ja, that's pretty much it. Men det är min blogg, och sålunda har jag den mest för min egen skull. Precis som personen som hann ta "andie.blogg.se" före mig (ditt as!) finner det stimulerande att förklara att han gick upp 6:40 en vardag (EN VARDAG!!!), så ser jag det som mitt kall att nu ta min plats i bloggvärlden.
Men låt mig nu klargöra, innan jag blir psykfallsförklarad på riktigt, att jag - liksom alla andra - har mina ups and downs. Och ingen älskar ett fett party (favoritdryck: CAPTAIN MORGAN) mer än jag gör! Så visst finns det mycket jag älskar också, musik mest av allt (i rollen som trummis, pianist och kompositör). Förut lirade jag i ett band vid namn SAI, som sedan bytte namn till Junction Skies, och vi kom en ganska schysst bit på vägen mot framgång. Ett par gig i Europa samt en epilepsiframkallande musikvideo var några av resultaten från detta. Just nu har jag ett nytt, förbannat lovande, projekt på gång som jag hoppas kommer betyda mer för mig än vad SAI någonsin gjorde (förutom ur nostalgisk synvinkel, såklart).
Bandlivet är det enda liv jag egentligen älskar fullt ut. Det finns andra aspekter av min existens jag också känner starkt för, spelvärlden kanske allra mest. Som liten och utfryst flydde jag ofta verkligheten med hjälp av spel. I början Nintendo, sedan Super Nintendo, sedan vidare därifrån. Jag lärde mig engelska redan som 8-åring, eftersom jag satt med en ordbok och pluggade termer från Final Fantasy 6 (God bless that game) istället för att sparka fotboll med de tuffa sportkillarna. Detta utvecklade min fantasi, och är antagligen mycket av anledningen till varför jag konstant reflekterar kring exakt allting jag ser och upplever. Det är inte ovanligt att jag plötsligt, mitt i en dialog, blir helt tyst i flera minuter för jag måste "tänka klart" på något. That's how deep it is!
Nåväl, going back to music. Om spelen var min räddare när jag var liten, blev musiken det senare. Jag slängde mig totalt in i rock och metal, vilket senare ledde till att jag började lira trummor. Detta har nu på senare år (och ja, jag låter ofta som jag är 20 år äldre än vad jag är) gått vidare till piano och komposition. Livet i ett seriöst band är, ironiskt nog, också enormt bipolärt. Upp och ner hela jävla tiden. Jag antar att jag dras till sådant! :D
Under min tid i mitt förra band skötte jag i stort sett all marknadsföring. Detta mest på grund av att det är något jag finner intressant. Att sprida budskapet, och se antalet supporters öka siffra efter siffra... det är som knark. Det var också därför jag sökte till det program jag nu går i Örebro: PR- och informationsprogrammet. Jag ska vara ärlig: Delkurserna är skittråkiga, föreläsningarna outhärdliga, och jag går knappt på dem. Jag är en sådan där som hellre ligger efter och som två dar innan tentor hårdpluggar till jag nästan svimmar av. Men somehow så har det alltid löst sig! Hursomhelst, även om delkurserna är BLÄÄH, så gillar jag målet, och jag ser fram emot den examen jag kommer få, så jag kan börja jobba med detta på heltid (i någon form). Gärna i kombination med ett bandprojekt of my own såklart. Kanske starta ett skivbolag? Åh, idéerna är så många.
Så varför startade jag då en blogg, nu såhär 10 år efter att allas morsor och husdjur till och med har egna sådana? Det var väl dags. Senaste halvåret har varit sjukt intensivt för mig. Föräldrarna går igenom skilsmässa, barndomshemmet (och därigenom alla minnen) säljs, flytten hemifrån, breaket från mitt kära band... ja, the list goes on and on. Min bipolaritet har eskalerat, och som ett led av att få ut de starka känslor av hat och depression som jag ofta känner så upplever jag att detta är en värdig aktivitet. Jag har alltid fått ut mina känslor via ord: Jag har skrivit poesi sedan jag var runt 10. Ord är makt. Slakt! Wait what?
Det där var väl den korta introduktionen till den här bloggen. Om du läste såhär långt så fett kudos till dig! Fortsätter jag slänga upp spydigheter och andra världsreflektioner på regulär basis kommer jag antagligen fixa ett sånt där snajsigt konto så all reklam försvinner. Foki, vad fan är det för något? Låter som en sallad. Sen blir det väl att anlita någon duktig människa att style:a till bloggen lite också. Sjukt trista designs och jag kan ingenting om sånt där. :D
Så yeah, that's it for now! Stay tuned och enjoy mina spontana glädjeutrop, min sarkastiska humor, mitt neverending tjat om musik och bandliv, samt sist (men absolut inte minst!), mina romaner om livets jävlighet.
/A
Jag är bipolär. Liksom många andra i våran expanderande och paranoida värld lider jag av allvarliga humörsvängningar (sätt in onödig statistik här). Spontana följdreaktioner:
---
Person: Men Andie, alla har väl humörsvängningar?
Mr. Awesome Andie: Ja, men det skiter jag i. Jag har papper som bevisar mitt mentala läge. PAPPER, FFS! Mina problem > dina, noob.
Person: Men barnen i Afrika...
Mr. Awesome Andie: Haha, ja, dem ja...
---
För övrigt, "barnen i Afrika", vad är grejen med det? Är det så jävla oacceptabelt att må dåligt i underbara Sverige att våra känslor måste undermineras genom en irrelevant, och EXTREMT UTDATERAD, metafor för svält? But I digress...
*Harkel*
Hursomhelst, nu är väl nästa logiska tanke (antar jag?) att detta kommer vara en enormt hatisk, självcentrerad, ja rentav egoistisk, samling texter som skildras utifrån min (överlägsna) syn på världen? Ja, that's pretty much it. Men det är min blogg, och sålunda har jag den mest för min egen skull. Precis som personen som hann ta "andie.blogg.se" före mig (ditt as!) finner det stimulerande att förklara att han gick upp 6:40 en vardag (EN VARDAG!!!), så ser jag det som mitt kall att nu ta min plats i bloggvärlden.
Men låt mig nu klargöra, innan jag blir psykfallsförklarad på riktigt, att jag - liksom alla andra - har mina ups and downs. Och ingen älskar ett fett party (favoritdryck: CAPTAIN MORGAN) mer än jag gör! Så visst finns det mycket jag älskar också, musik mest av allt (i rollen som trummis, pianist och kompositör). Förut lirade jag i ett band vid namn SAI, som sedan bytte namn till Junction Skies, och vi kom en ganska schysst bit på vägen mot framgång. Ett par gig i Europa samt en epilepsiframkallande musikvideo var några av resultaten från detta. Just nu har jag ett nytt, förbannat lovande, projekt på gång som jag hoppas kommer betyda mer för mig än vad SAI någonsin gjorde (förutom ur nostalgisk synvinkel, såklart).
Bandlivet är det enda liv jag egentligen älskar fullt ut. Det finns andra aspekter av min existens jag också känner starkt för, spelvärlden kanske allra mest. Som liten och utfryst flydde jag ofta verkligheten med hjälp av spel. I början Nintendo, sedan Super Nintendo, sedan vidare därifrån. Jag lärde mig engelska redan som 8-åring, eftersom jag satt med en ordbok och pluggade termer från Final Fantasy 6 (God bless that game) istället för att sparka fotboll med de tuffa sportkillarna. Detta utvecklade min fantasi, och är antagligen mycket av anledningen till varför jag konstant reflekterar kring exakt allting jag ser och upplever. Det är inte ovanligt att jag plötsligt, mitt i en dialog, blir helt tyst i flera minuter för jag måste "tänka klart" på något. That's how deep it is!
Nåväl, going back to music. Om spelen var min räddare när jag var liten, blev musiken det senare. Jag slängde mig totalt in i rock och metal, vilket senare ledde till att jag började lira trummor. Detta har nu på senare år (och ja, jag låter ofta som jag är 20 år äldre än vad jag är) gått vidare till piano och komposition. Livet i ett seriöst band är, ironiskt nog, också enormt bipolärt. Upp och ner hela jävla tiden. Jag antar att jag dras till sådant! :D
Under min tid i mitt förra band skötte jag i stort sett all marknadsföring. Detta mest på grund av att det är något jag finner intressant. Att sprida budskapet, och se antalet supporters öka siffra efter siffra... det är som knark. Det var också därför jag sökte till det program jag nu går i Örebro: PR- och informationsprogrammet. Jag ska vara ärlig: Delkurserna är skittråkiga, föreläsningarna outhärdliga, och jag går knappt på dem. Jag är en sådan där som hellre ligger efter och som två dar innan tentor hårdpluggar till jag nästan svimmar av. Men somehow så har det alltid löst sig! Hursomhelst, även om delkurserna är BLÄÄH, så gillar jag målet, och jag ser fram emot den examen jag kommer få, så jag kan börja jobba med detta på heltid (i någon form). Gärna i kombination med ett bandprojekt of my own såklart. Kanske starta ett skivbolag? Åh, idéerna är så många.
Så varför startade jag då en blogg, nu såhär 10 år efter att allas morsor och husdjur till och med har egna sådana? Det var väl dags. Senaste halvåret har varit sjukt intensivt för mig. Föräldrarna går igenom skilsmässa, barndomshemmet (och därigenom alla minnen) säljs, flytten hemifrån, breaket från mitt kära band... ja, the list goes on and on. Min bipolaritet har eskalerat, och som ett led av att få ut de starka känslor av hat och depression som jag ofta känner så upplever jag att detta är en värdig aktivitet. Jag har alltid fått ut mina känslor via ord: Jag har skrivit poesi sedan jag var runt 10. Ord är makt. Slakt! Wait what?
Det där var väl den korta introduktionen till den här bloggen. Om du läste såhär långt så fett kudos till dig! Fortsätter jag slänga upp spydigheter och andra världsreflektioner på regulär basis kommer jag antagligen fixa ett sånt där snajsigt konto så all reklam försvinner. Foki, vad fan är det för något? Låter som en sallad. Sen blir det väl att anlita någon duktig människa att style:a till bloggen lite också. Sjukt trista designs och jag kan ingenting om sånt där. :D
Så yeah, that's it for now! Stay tuned och enjoy mina spontana glädjeutrop, min sarkastiska humor, mitt neverending tjat om musik och bandliv, samt sist (men absolut inte minst!), mina romaner om livets jävlighet.
/A
